Rymdsonden Rosetta har idag väckts upp ur sin dvala på färden mot kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko. Sonden, som sändes upp redan i början av mars 2004, har varit inaktiv i mer än 2,5 år och idag var det alltså dags att aktivera den. Klockan 11 i förmiddags svensk tid ringde väckarklockan på Rosetta. Klockan 19.19 svensk tid kom signalen, som fångades upp av mottagningsstationen i Goldstone (Mojaveöknen i Kalifonien) samt en station i Canberra, Australien, att Rosetta nu är aktiv. Hurra!! Nu startar slutfärden mot den fyra kilometer långa kometkärnan. Här kommer en kort sammanfattning av rymdsondens uppdrag. Läs Populär Astronomis specialbilaga för mer utförlig information.
Illustration av Rosetta med landare (Bildkälla: ESA-C. Carreau/ATG medialab)
När Rosetta närmar sig kometen ska den detaljstuderas. Rosetta går, som första rymdsond någonsin, in i omloppsbana runt kometen. Den ska nämligen leta upp en lämplig landningsplats på kometens skrovliga yta. Faktum är att Rosetta har en liten landare med sig (med namnet Philae). I november 2014 är det tänkt att den ska landa på kometen. Häftigt är det minsta man kan säga om detta! Den stora utmaningen blir att få fäste på kometen. Gravitationen är mycket låg och risken är uppenbar att landaren studsar iväg som en boll som träffar en hård yta. Landaren har därför försetts med ett flertal "harpuner". Låt oss hoppas att den lyckas harpunera kometen.
Det finns mer än 20 olika instrument på Rosetta och Philae. Med hjälp av dessa ska kometens kemiska sammansättning och struktur undersökas. I och med att kometen närmar sig solen alltmer ska man studera hur kometen förändras under färden. I augusti 2015 är kometen som allra närmast solen. Det ska bli spännande att följa detta äventyr. Det här är utan tvekan årets häftigaste rymdsond!
Det finns fler än jag som bevakar rymdsondernas aktiviteter. En av dessa rymdsondsentusiaster heter Olaf Frohn. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om hans fantastiska websida, Armchair Astronautics, som innehåller en enorm mängd fakta om rymdsonder. Där finns information om gamla rymdsondsprojekt, nuvarande projekt och även framtida projekt. Där finns också månatligen en "rymdsondskarta" som visar var alla rymdsonder befinner sig just nu. Kartan per den 1 maj 2013 visas nedan (klicka på bilden för att förstora den).
(Bildkälla: Olaf Frohn)
För de allra flesta rymdsonder är det "business as usual", dvs de fortsätter enträget sin utforskning av en eller flera himlakroppar. Ett par av de lite mer anonyma rymdsonderna har under den senaste veckan varit aktuella i media.
Rymdsonden Voyager 1 kan nu följas "live" i en PC-applikation som NASA tagit fram (kolla HÄR). Eftersom sonden håller på att lämna solsystemet för vidare färd ut i den interstellära rymden kan man via ett par mätare följa hur mängden "snabba" laddade partiklar som träffar Voyager sakta ökar medan mängden "långsamma"laddade partiklar sakta minskar. De snabba partiklarna härrör från rymden utanför solsystemet, medan de långsamma kommer inifrån solsystemet. Om de snabba partiklarna ökar dramatiskt och de långsamma minskar så är det ett tecken på att Voyagersonden lämnar solsystemet. Så om man har (en stor portion) tålamod så kan man studera dessa mätare och få en första hint om att Voyager 1, som det första av människor tillverkade objektet, är i den interstellära rymden. Observera att man måste installera ett program på datorn för att kunna kolla in denna historiska händelse.
Voyagermätarna (Bildkälla: NASA)
Rymdsonden Rosetta är på väg mot kometen Churyumov-Gerasimenko. Färden har pågått sedan 2004! Rymdkanalen har intervjuat Anders Eriksson på IRF i Uppsala om vad som händer just nu och vad som komma skall. Det tycks bli lite mer action nästa år. På sin färd mot Churyumov-Gerasimenko har den passerat två asteroider, 2867 Steins (2008) och 21 Lutetia (2011). Komet- och asteroidutforskning är ganska komplicerat. Det är svårt att exakt beräkna omloppsbanor runt solen för den här typen av små himlakroppar. Rosettas resa har också varit synnerligen komplicerad, med ett flertal passager runt jorden och runt Mars för att, med hjälp av planeternas gravitationskrafter styra rymdsonden rätt. Om lite drygt ett år börjar den studera kometen. Rymdsonden ska också sända iväg en landare som beräknas nå kometen i november 2014. När landaren dimper ner på kometens yta ska en harpun skickas iväg för att "förankra" landaren. Eftersom kometkärnan har en mycket svag gravitationskraft är risken att landaren studsar iväg om den inte förankras. Det blir första gången man landar på en komet! Det blir något att följa det! Läs mer på ESA:s websida om projektet.
Asteroiden Apophis och kometen C/2012 K5
Häromdagen skrev jag en artikel om asteroiden Apophis som tycks missa jorden med en hårsmån både 2029 och 2036 (läs HÄR). Ett flertal andra asteroider och kometer passerar ganska tätt förbi jorden under året. Förhoppningsvis kommer vi att få se åtminstone en ljusstark komet på stjärnhimlen, ISON. Redan i början av januari i år passerade en komet, C/2012 K5 jorden och fångades på ett antal teleskopbilder av några amatörastronomer. Kolla in den här videon som skapats genom sammanfogning av dessa bilder:
(Källa: Youtube)
Kometen C/2011 L4 PANSTARRS
C/2012 K5 var bara en liten uppvärmning för det som komma skall. I mars passerar kometen C/2011 L4 PANSTARRS. Den kan tänkas bli synlig för blotta ögat på stjärnhimlen och enligt vissa (optimistiska) prognoser lika ljusstark som Venus! Kometer är dock ganska oförutsägbara vad gäller ljusstyrka och uppträdande i övrigt så vi får väl se hur det blir om knappa två månader. Kometen passerar jorden som närmast den 5 mars och närmast solen den 10 mars. Det är väl då som den förhoppningsvis ska lysa upp natthimlen med en lång kometsvans. Om det vill sig så kan kometen bli synlig i en dryg månad innan den åter försvinner för vår syn. Just denna komet kommer vi aldrig mer att se. Det tog sannolikt miljoner år för den att nå de inre delarna av solsystemet från Oorts kometmoln. Deborah Byrd på EarthSky rapporterar detaljerat om denna komet och andra intressanta kometer.
Kometen C/2012 S1 (ISON)
I slutet av 2013 kan vi förvänta oss en än mer spektakulär kometentré, kometen C/2012 S1 (ISON)! Den är en s.k "sungrazing comet", som kommer extremt nära solen. En del av dessa sungrazers kommer t o m så nära solen att de förstörs. Sedan finns ju de sungrazers som mirakulöst överlever en färd "genom solen", såsom kometen Lovejoy (läs mer HÄR). ISON kan i slutet av november i år bli lika ljusstark som fullmånen! Vilken grej hade inte det varit?! Dessutom kan den bli synlig på stjärnhimlen i mer än en månads tid. Kometen kommer att passera solen på endast 1,2 miljoner kilometers avstånd! Den riskerar därmed att brytas sönder i mindre delar.
Kometen ISON:s bana (Bildkälla: NASA)
Många Near Earth Objects!
Det passerar som bekant en rad asteroider var och varannan dag förbi jorden. De flesta passager sker på behörigt avstånd, dvs på några miljoner kilometers avstånd. Kolla bara in NASA:s lista över dessa "NEO Close Approaches". Populär Astronomi skrev för en månad sedan om asteroiden 2012 DA14 som den 15 februari passerar jorden på ett avstånd av 0,0002 astronomiska enheter. Det är bara 27.000 kilometer bort! Samma dag passerar för övrigt ytterligare tre asteroider jorden, men på några miljoner kilometers avstånd.
Det närmaste kvartalet passerar hela 80 asteroider jorden! Ingen kommer lyckligtvis att vara i närheten av att krocka med oss. Det ligger nog en hel del i det som Don Yeomans, ansvarig vid NASA:s Near Eart Object Program Office säger: "With new telescopes coming online, the upgrade of existing telescopes and the continued refinement of our orbital determination process, there’s never a dull moment working on near-Earth objects". NASA bevakar alla dessa nära-jorden-objekt. UniverseToday har skrivit en intressant artikel om Apophis och asteroidbevakning.
Om en asteroid upptäcks som har en kurs som gör att den riskerar att kollidera med jorden, finns många idéer på vad man borde göra för att undvika en kollision. Det är allt från att med hjälp av detonationer putta asteroiden så att den inte träffar oss till att skjuta paintball på den! Anders på bloggen Tyngdlöst skrev om den här paintball-idén för ett par månader sedan.
Rymdsondernas utforskning av kometer och asteroider
Kometer och asteroider blir också alltmer intressant att utforska lite närmare. Rymdsonden Dawn har ju under det senaste året utforskat den stora asteroiden Vesta in i minsta detalj. Därutöver har under årens lopp 16 andra mindre objekt utforskats, vilket illustreras av bilden nedan. Det är Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog som gjort bilden och den publiceras här med hennes tillstånd.
(Montage by Emily Lakdawalla. Data from NASA / JPL / JHUAPL / UMD / JAXA / ESA / OSIRIS team / Russian Academy of Sciences / China National Space Agency. Processed by Emily Lakdawalla, Daniel Machacek, Ted Stryk, Gordan Ugarkovic)
Flera rymdsonder kommer också under de närmaste åren att studera asteroider:
ESA:s Rosetta är på väg för att studera kometen Churyumov-Gerasimenko 2014
Japanska Hayabusa 2 sänds 2014 mot asteroiden 1999 JU3
NASA:s OSIRIS-REx sänds 2016 mot asteroiden 1999 RQ36
ESA:s MarcoPolo-R sänds mot en asteroid (förmodligen asteroiden 1996 FG3) i början av 2020-talet.
Dessutom finns en del (vilda) planer på NASA att bogsera in en asteroid i en omloppsbana runt månen för att titta lite närmare på den (läs HÄR). Det diskuteras en hel del om att utvinna metaller m.m ur asteroider. Här nedan är en illustration av "gruvbrytning" på en asteroid. Asteroider och kometer verkar bli ett hett område att bevaka framöver!
ESA:s rymdsond ROSETTA är på väg mot kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko som den når i januari 2014. Tanken är att sondens landare ska landa på kometen i november 2014. En kometlandning har aldrig tidigare genomförts och lär vara en ganska komplicerad manöver. Problemet är att vi idag saknar kunskap om hur en komets yta ser ut. Några rymdsonders förbiflygningar av kometer har gett en ganska vag bild av förhållandena på kometen. Man tror att de flesta kometer består av en blandning av sten, grus, is och snö. Ytan är sannolikt ganska ojämn och det i kombination med en mycket svag gravitationskraft gör att en kometlandare riskerar att studsa upp i rymden igen efter ett landningsförsök. Därför kommer Rosettas landare, som heter Philae, att förses med harpuner som den skjuter iväg mot kometen för att få ordentligt fäste.
Illustration av landaren på kometens yta (Bildkälla: ESA)
Kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko har en diameter på ca 4 kilometer och kretsar runt solen på 6,6 år. Rosetta kommer att kretsa runt kometen i hela 17 månader och följa dess utveckling medan den närmar sig solen och sedan åter avlägsnar sig. Det blir ett unikt tillfälle att i detalj studera vad som händer med kometen när den kommer allt närmare solen. Kometytans förändring och hur den sprutar ut materia i rymden kommer att kunna ses betydligt mer detaljerat än någonsin tidigare.
Den märkliga asteroiden Lutetia som utforskats av bl a rymdsonden ROSETTA i samverkan med jordbaserade teleskop och rymdteleskopet Spitzer, kan vara en del av den gemensamma himlakropp som tidigt i solsystemets historia splittrades upp och bl a bildade jorden, Merkurius och Venus! Det påstår forskare som närmare studerat de data som samlats in om asteroiden. Frågan är bara hur den lyckades undfly de inre delarna av solsystemet och hamna i asteroidbältet utanför Mars omloppsbana. Den är nämligen en udda himlakropp vad gäller kemisk sammansättning jämfört med det stora flertalet andra himlakroppar som finns i asteroidbältet. Kanske har Jupiter påverkat Lutetia och skickat iväg den dit?
Ulf R. Johansson skriver mer om detta på sin Cassiopeiablogg. Han skriver också om jätteplaneten som blev utstött ur solsystemet (som jag också skrev lite om igår). Jag kan för övrigt varmt rekommendera läsning av denna härliga blogg!
ESA:s rymdsond ROSETTA flög förbi asteroiden Lutetia den 10 juli 2010. Fotografierna visade en primitiv stenig himlakropp. Sonden flög så nära som 3.170 kilometer från denna relativt stora asteroid (132x101x76 km enligt eng. Wikipedia). Analyser som forskarna gjort visar att det rör sig om gammal himlakropp som "blev över" när planeterna i solsystemet bildades. Den stora mängden kratrar på asteroiden antyder en hög ålder. Forskarna tror att delar av asteroiden har en ålder på 3,6 miljarder år. Vissa delar av asteroidytan har skapats betydligt senare, för "bara" 50-80 miljoner år sedan. Det handlar om ytlager som skapats och spridits över delar av asteroidytan av kraftiga meteornedslag. En del meteornedslag har också delvis slagit sönder asteroiden och därmed skapat den ojämna formen. Från början var den förmodligen rund till formen men har successivt blivit allt ojämnare när stora bitar slagits loss. Lutetia har en relativt hög densitet för att vara en asteroid, vilket antyder förekomst av en mindre järnkärna.
(Bildkälla: ESA)
Rymdsonden Rosetta far nu vidare mot kometen Churyumov-Gerasimenko, som den når 2014. Populär Astronomi skrev om Rosetta och Lutetia på sin websida i juli 2010.
Här kommer ett inlägg med korta sammanfattningar av det som avhandlats på den stora amerikansk-europeiska planetkonferensen i Nantes, Frankrike. Det bygger på det som Planetary Societys bloggare Emily Lakdawalla skriver på PS blogg. Hon är verkligen extremt flitig vad gäller skrivandet och skriver nästan dagligen långa bloggartiklar. Nedan beskrivs hennes iakttagelser från dag 5, dvs fredagen på planetkonferensen. Hon ska komma med ett referat från dag 4 under nästa vecka. De tidigare inläggen från dag 1-3 här i min blogg kan läsas här:
Vad hände då dag 5? Här kommer en sammanfattning i punktform :
Den stora stormen på Saturnus, som pågick från början av december 2010 till augusti 2011, diskuterades. Det var det första stora åskvädret som rymdsonden CASSINI observerat på det norra halvklotet. Dessa omfattande stormväder är relativt ovanliga och detta var det sjätte registrerade sedan början av 1900-talet (se bild nedan). Cassinis instrument registrerade enorma krafter.
Rymdsonden MARS EXPRESS har studerat Mars och även Marsmånen Phobos. Månen uppvisar en rad långa skåror, som går parallellt med månytan. Dessa skåror finns rikligt på den ena sidan av Phobos men upphör plötsligt på den andra sidan. En förklaring till skårorna är att det rör sig om s.k sekundära nedslag, dvs att meteorer slagit ner på månens yta som i sin tur brutit loss större stenblock som studsat vidare på Phobos yta och genom nedslag skapar dessa spår i månens yta.
Rymdsonden ROSETTA studerade asteroiden Lutetia vid en förbiflygning i juli 2010. Lutetia är en stor asteroid med en diameter på lite drygt 100 kilometer. Rymdsonden mätte asteroidens massa betydligt mer exakt än vad som tidigare varit möjligt. Det visar sig att denna himlakropp har en relativt hög densitet vilket antyder en metallisk kärna. De största kratrarna på Lutetia har bildats relativt nyligen, dvs under några av de senaste hundra miljoner åren. Stora kraternedslag borde uppstå med miljarder års mellanrum, men flera asteroider har såpass många stora kratrar att det tycks som nedslagen händer oftare än så. En förklaring kan vara att mängden asteroider mellan 1 och 100 meter i diameter är större än vad man tidigare trott, vilket ökar risken för större nedslag på solsystemets himlakroppar. Rymdsonden WISE rapporterade dock häromdagen att de medelstora asteroiderna tycks vara färre än vad man trott, så kanske finns det många små asteroider, men relativt få medelstora.
Stormväder på Saturnus norra halvklot (Bildkälla: NASA)
Astronomdagarna i Göteborg fortsatte idag med en rad intressanta föreläsningar och flera av dem berörde rymdsondernas utforskning av vårt solsystem och av universum i stort. Här kommer en kort sammanfattning av förmiddagens sessioner:
Dan Kiselman berättar om aktuell solforskning och vad som är på gång framöver. Det svenska solteleskopet på Kanarieöarna är, även internationellt sett, en god källa till ny kunskap om solen och dess processer. Det planeras flera stora solteleskop, bl a 4,2 metersteleskopet ATST (Advanced Technology Space Telescope) som ska byggas på Hawaii och 4-metersteleskopet EST (European Solar Telescope) som ska byggas på Kanarieöarna. Dessutom finns planer att bygga ett 5-meters (eller rentav ett 8-meters) teleskop i Kina. Flera nya solsonder är också på gång, såsom ESA:s Solar Orbiter (2017-2021), NASA:s Solar Probe Plus (2018-2024, ska flyga riktigt nära solen) samt JAXA:s Solar-C (2018). Det finns ju ett flertal rymdsonder uppe i nuläget, varav SDO kanske är det mest spännande.
Björn Davidsson berättar om den mycket spännande utforskningen av asteroider och kometer och andra små solsystemsobjekt. Mycket kunskap kan erhållas om solsystemets bildande och tidiga utveckling vid studier av dessa relativt omodifierade himlakroppar. Här bygger studierna till stor del på de fynd som rymdsonderna Hayabusa, Rosetta, Deep Impact och Dawn har gjort. Man försöker ta fram en modell över hur dessa små himlakroppar bildats. Just nu är det förstås ett stort intresse för Dawns utforskning av asteroiden Vesta.
Charles Lue berättar om hur solvinden påverkar himlakroppar utan atmosfär. Här bygger studierna bl a på observationer från den indiska rymdsonden Chandrayaan-1. Man studerar likheter och olikheter i solvindens påverkan på olika himlakroppar och solvindens påverkan på rymdvädret. Man utgår också från data från rymdsonden Mars Express som studerar Mars och dess måne Pbobos År 2014 planeras uppskjutning av rymdsonden Bepi Colombo, ett av ESA:s stora projekt. Den kommer att ha svenskutvecklade instrument för att bl a studera solvinden.
Anders Johansen berättar om ett av astronomins hetaste ämnen just nu - utforskningen av exoplaneter. Det tycks som det alltmer blir den s.k transitmetoden som dominerar vid letandet av exoplaneter. Det är just nu en explosionsartad utveckling inom området och idag är man uppe i ca 700 exoplaneter. I studierna ingår bl a att fundera på hur stoft och grus kan bilda de planetesimaler som så småningom blir planeter. Något som förbryllat forskarna är fynden av mycket stora gasplaneter på mycket stora avstånd från sina stjärnor. Hur har dom lyckats hinna bilda någon form av kärna från de stoft- och gruskorn som funnits i ackretionsdisken? Forskningen visar att grus och stoft klumpar ihop sig mycket snabbare än man tidigare trott så det förklarar planetutvecklingen.
En massa spännande föreläsningar återstår idag! Fortsättning följer!
